Min mamma hittade boken på ett säte på pendeltåget. Om det var någon som glömt eller slängt den där vet jag inte. Det kanske rentav var ett utslag av den där lämna-kvar-en-bok-du-har-läst-och-vill-att-andra-ska-läsa-i-kollektivtrafiken-trenden som Metro skrev om för ett gäng år sen.
Hon började i alla fall läsa den och över en strömmingsmacka vid Slussen tyckte hon att jag skulle läsa den för hon behövde få perspektiv på saker i den.
”Var den bra?” frågade jag.
”Jag vet inte.”
Jag läste den och jag har väl ett tydligare svar på frågan. Nej.
Språkligt och strukturellt är den helt ok. Schulman har ett bladvändarspråk som får mig att fortsätta även om uttryck som ”nattygsbord” får mig att undra. Det är en bok som väcker tankar och funderingar – jag vill veta en massa. Problemet är att den inte besvarar de frågor som väcks.
Sida efter sida fylls med hjälteporträtt av pappan. Den fantastiske pappan som gör allting för barnen. Sonen Alex som gör allting för pappan. Pappan som åldras men ändå kämpar på.
Mamman då? Jo hon sitter i solstolen och dricker en drink någon gång. Säger ”vad fint” lite då och då. Syskonen då? Jo, Calle nämns en massa gånger, en till bror nämns i samband med en årligen återkommande fotbollsturnering men det fanns ju sju barn. Var håller de andra hus?
Jag förstår att Schulmans tanke varit att fokusera på pappan, men all glorifiering och allt ursäktande gör att det mest blir banalt. Jag skulle vilja veta mer om mamman och om syskonen – hur ser han exempelvis på det faktum att pappan haft en tidigare familj? Det känns som att stoffet till en riktigt bra uppväxtskildring hade funnits här. Problemet tror jag är att författaren Alex Schulman till skillnad från bloggaren Alex Schulman inte riktigt vågar stöta sig med sin omgivning. Och då blir det tyvärr alldeles för menlöst.
Betyg: 3 av 10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar