Erlend Loe är nog näst efter Haruki Murakami och den svenske fantasyförfattaren Erik Granström min absoluta favoritförfattare. Som så många andra knockades jag av hans Naiv Super och jag har därefter läst i princip allt han har skrivit – i flera fall även på norska. Det trista är att efter karriärtoppar som Naiv Super, back-to-back-dubbeln Doppler/Volvo Lastvagnar samt den personliga favoriten Expedition L har han fallit något. Den obegripliga (och tro mig – jag har försökt) Expedition Shakespeare/Organisten följdes av besvikelsen Gör vad du vill/Muleum och det bagatellartade experimentet Stilla dagar i Mixing Part.
Fvonk handlar om vänskapen mellan två personer – en ensam man som övergivits av fru och arbete – och ingen mindre än Norges statsminister Jens Stoltenberg. Den sistnämnde lider av utmattningsdepression men kan av politisk-taktiska skäl inte sjukskriva sig, så han hyr in sig hemma hos Fvonk för att komma undan då och då. En sällsam vänskap utvecklar sig där statsministern bearbetar sin problematik samtidigt som Fvonks kvarstår. Det är en feelgoodhistoria med en rejäl dos bitterhet, som avhandlar tämligen stora frågor på Loes patenterade lilla, konkreta och naiva sätt. Det är ett fascinerande porträtt av Jens Stoltenberg som målas upp, där Loe ställer och försöker besvara frågor som annars inte kommer fram förrän i bästa fall i politiska biografier 30 år senare. Men som en sån sak – hur går man vidare i den politiska vardagen efter att man som Jens Stoltenberg närmast landsfaderförklarats i samband med hanterandet av Utøya? Hur lever man upp till den bilden? Hur kan man undgå att dras ner?
Samtidigt finns hela tiden den där loeska humorn. Detaljerna. Igenkännandet. Finurligheterna. Jag utbrister en suck av glädje och faktiskt en hel del lättnad. Erlend Loe är tillbaka.
Betyg: 7 av 10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar