Todd Terje - ”Jungelknugen” (Four Tet Remix)

Den norska elektroniska musiken har ända sedan Biospheres tidiga 90-tal inte bara rymt en imponerande bredd och djup, den har också ständigt innehållit en fanbärare som konsekvent levererat på yppersta världsnivå. Från nämnde Biosphere och Röyksopp via Erlend Øye till Lindstrøm. Idag är det Todd Terje som håller i fanan och som är i den där positionen att nästan allt han rör vid blir till guld.

”Jungelknugen” är inte bara en fantastisk titel, det är också en låt som trots att den cirkulerat i remixform ännu inte har kommit ut i original. Istället har det varit landsmannen Prins Thomas remix som förgyllt dansgolven. Nu har Kieran Hebden (mer känd som Four Tet) remixat den och det är riktigt intressant. Four Tet tillhör sedan 15 år tillbaka gräddan av brittiska producenter och bland dagens baskonstnärer är han nästan lika fantastisk som Burial och Jamie xx.

Här har han klätt Todd Terjes alltså ännu okända original i en basdunkande skrud med en typisk brittisk touch och resultatet är riktigt bra.

Tropic Of Cancer - "Be Brave"

Ibland upptäcker man musik på de konstigaste sätt. För någon vecka sedan var jag i Berlin och när jag ytterligare några veckor tidigare planerade min vistelse insåg jag att jag ville gå på Berghain. Problemet var att de inte kör vanlig klubb där på veckodagar. Däremot skulle Tropic Of Cancer spela där så jag valde att lyssna in mig. Och även om det inte alltid var min kopp te fanns där absoluta guldkorn. "Be Brave" är ett sådant. Vi snackar 24-karatigt mörker. Nu är vi utanför min comfort zone, men jag får vibbar av Joy Division, Sisters Of Mercy, mörk goth och såna där brittiska band som står och spelar elgitarr och tittar ner på sina sneakers. Och fan, jag gillar det verkligen.

The Black Madonna - "He Is The Voice I Hear"

Marea Stamper, eller The Black Madonna som hon vanligtvis kallar sig, förförde mina öron för första gången med den bitterljuva "A Jealous Heart Never Rests" 2013. Sen dess har hon varit väldigt sparsam med att släppa musik och istället koncentrerat sig på dj-andet. Med tanke på att MixMag utsåg henne till årets dj 2016 var det nog inte helt fel prioritering. Dessutom gav det ett sug efter ny musik och när nya låten "He Is The Voice I Hear" släpptes var hypen närmast monumental.

Lyckligtvis levererade hon också. "He Is The Voice I Hear" är inte bara ett monumental house-epos. Det är en själfylld låt, kanske inte gospelinfluerad men den skapar precis samma väckelsekänsla som riktigt bra gospel gör. Dessutom gör den mig glad. Jag var rädd att jag bara var ett offer för hypen när jag pumpade den på repeat i bilen till och från jobbet i januari, men nu är det mars och jag älskar den fortfarande. Lysande musik.

Demen - "Niorum"

Vem Demen är vet jag inte. Enligt uppgifter ska hon heta Irma Orm, vilket oavsett om det stämmer eller inte, hade varit ett bättre artistnamn. Tycker jag. Oavsett detta har jag absolut noll invändningar mot hennes musik. Det låter mörkt och ödsligt, lite som om Burial skulle samplat Clannad istället för Metal Gear Solid. Framför allt låter det oerhört lovande. Texten är svår att uppfatta, jag skulle inte ens våga satsa några större summor på att det verkligen är svenska hon sjunger på även om jag tycker det låter så. Så jag har ingen aning om vad hon VILL säga med låten. Men känslorna hon väcker räcker gott och väl. Det här är stor ambient.

Ayumi Hamasaki - "Connected"

Ayumi Hamasaki har under detta årtusende varit Japans kanske största popstjärna. Hon har radat upp hits som dessvärre inte fallit mig så mycket i smaken. Men när hon samarbetade med Ferry Corsten och lät sin vackra och personliga sång möta hans lättviktiga men ändå storslagna trancepop uppstod magi. En lysande låt som inte blir sämre av att den fick en video av animestudion Studio 4°C (som tidigare slagit igenom med Ken Ishiis "Extra" och senare skulle göra videosekvenserna till Atlus otrohetsångestdrama/pusselspel "Catherine").

Frank Ocean - "Pyramids"

Frank Ocean följde upp det ypperliga mixtapet "Nostalgia, Ultra" med den ännu bättre "Channel Orange" 2012. I samma veva kom han ut som bisexuell vilket tragiskt nog fortfarande är en så stor sak att det kom att överskugga hans musikalitet. För albumets centralstycke, det nästan 10 minuter långa "Pyramids", är kanske hela årtusendets bästa r'n'b-låt. Musikaliskt är det magiskt - vemodiga syntslingor samsas med den fetaste eurodiscoslinga som någonsin producerats i USA. Frank sjunger som vanligt fantastiskt bra. Textmässigt är det både vin och vinäger. Å ena sidan är det en rätt unken kvinnosyn han framför när han jämför (och sätter sig till doms över) antikens drottning Cleopatra med en modern strippa. Men herregud - hur episkt är det ändå inte ATT han gör det? Låt vara att parallellen och slutsatserna med den svarta kvinnan som sviker det hon inte får svika är rätt risiga av många skäl (bland annat att Cleopatra var av hellenistiskt/grekiskt ursprung). Storslagenheten förlåter ändå honom. Det här är magi.

YOUTUBELÄNK
SPOTIFYLÄNK

Metal Gear Solid V: Ground Zeroes

Metal Gear Solid-serien har alltid varit fantastisk. Därför chockade Metal Gear Solid V: Ground Zeroes mig. Inte för att spelet var kort - jag spelade igenom det (noggrant) på en helg, ungefär som med det första spelet. Nej, det överraskande var att seriens traditionella styrkor försvunnit och seriens traditionella svagheter vänts till styrkor.

Är det något MGS-serien gjort sig känt för är det bossarna och den absurt invecklade handlingen. Här är bägge som bortblåsta. Inte en boss så lång ögat når och handlingen är även den hållen kort - fångar ska befrias från en amerikansk militärbas på Cuba. Istället är det seriens spelmekanik som glänser. Traditionellt sett brukar MGS-spelen var tämligen låsta - både i rörelser och frihet. Men i Ground Zeroes är spelmekaniken ypperlig. Snake rör sig fritt och ledigt och miljön inbjuder till lek. Känslan är nästan lika underbar som när man för första gången spelade Super Mario 64. Friheten är makalös - jag kan spela precis hur jag vill. Jag har smygit mig igenom uppdrag, jag har skjutit mig igenom uppdrag, jag har lönnmördat mig igenom uppdrag och staplat närmare fyrtiotalet soldatlik i en hög i en grotta för att undvika upptäckt. Det är så här sandlådespel ska kännas.

Ändå är Ground Zeroes en bagatell. En oerhört läcker förrätt som lovar oerhört gott inför det riktiga spelet Metal Gear Solid V: Phantom Pain som väl dröjer till 2015. Till dess lär jag återvända många gånger till den amerikanska militärbasen Camp Omega.

Betyg: 8 av 10

A Split-Second - "Flesh"

1986 debuterade den belgiska duon A Split-Second med EBM-singeln "Flesh". Med de kanske coolaste kontinentala syntarna på 80-talet och den bästa pratsången på den här sidan A Number Of Names levererades en tidlös klassiker.

Uncharted: Golden Abyss

Jag föll för Uncharted vid första ögonkastet. Dessvärre har jag aldrig ägt en PS3 så min relation till trilogin har begränsats till några minuters testande av första spelet samt en hel del recensionsläsande. Men så skaffade jag mig en PS Vita nyligen och så var Uncharted: Golden Abyss gratis för PS-Plus-innehavare...

Jag vill verkligen gilla Uncharted: Golden Abyss. Vissa saker är verkligen kul. Miljöerna är häftiga, klättrandet är om inte spännande eller krävande så i alla fall också häftigt. Hela Tomb Raider/Indiana Jones-grejen är spännande. Dessvärre tar bristerna över. Jag skulle vilja ha mycket mer av utforskande och inte bara en krokig men ack så linjär färd. Visst blir det mer actionfyllt när man aldrig behöver tveka en sekund över vart man ska, men jag tycker inte det passar med temat. På samma sätt är det med stridandet - det väller fram horder av kanonmat som man bara skjuter ner på löpande band. Bäst är de lugnare scenerna - kanotpaddlandet, bergsklättrandet och ledtrådsletandet. Handlingen är ok på det stora hela - en klassisk skattjakt med pseudohistoriska referenser - men dialogen och karaktärerna pendlar mellan risigt och pinsamt. Förebilden är naturligtvis Indiana Jones-filmerna, men det blir slentrian och patetik av det. 80-talistiskt man-kvinna-gnabbande av värsta sorten. Kvinnan i nöd - Chase - kör med en "jag är självständig! jag klarar mig!"-stil som naturligtvis ändå inte stämmer eftersom hon måste räddas gång efter annan och reducerar sig till trofé när hon i slutet konstaterar att protagonisten Nathan Drake inte kom hem tomhänt från skattjakten. När Nathan, efter att ha skjutit ihjäl en bra bit över hundra personer, börjar tveka inför att spränga en grotta för att förhindra spridning av radioaktivt guld eftersom det finns fler onda hantlangare kvar där - då blir det patetiskt. Moral och personlighet måste avspeglas i spelmekaniken - inte bara i scriptade sekvenser och videosnuttar.

Dock - jag har hyfsat kul när jag spelar igenom det. Det är högt tempo och man vill hela tiden komma framåt i handlingen. Ett habilt hantverk med schysst grafik, men det hade kunnat bli så oerhört mycket bättre.

Betyg: 6 av 10

Ratchet & Clank: Size Matters

Jag älskar Ratchet & Clank. Den ursprungliga trilogin till PS2 var fantastisk underhållning och i synnerhet del 2 - Ratchet & Clank: Going Commando - håller jag för att vara ett av den sjätte generationens tio bästa spel (i bokstavsordning: Beyond Good & Evil, Dragon Quest VIII, Final Fantasy XII, Ico, Metal Gear Solid 3: Subsistence, Knights Of The Old Republic, Okami, Persona 4, Ratchet & Clank 2 och The Legend Of Zelda: Twilight Princess). En del av förklaringen till min kärlek till serien var att den äntligen gav Playstation riktigt bra plattformsspel. På PS1-tiden kom ingenting i närheten av Super Mario 64 eller de mästerverk som Rare slängde ur sig till Nintendo 64. Och även om Jak & Daxter var riktigt bra och kom ut ett år före Ratchet & Clank så var uppföljarna besvikelser. Ratchet & Clank-serien däremot bara utvecklades, förbättrades, finjusterades på löpande band.

Size Matters spelade jag aldrig när det kom utan det var nu när min PS4 vägrar levereras och jag på ren trots och konsolkåthet köpte mig en PS Vita som jag insåg att jag längtade efter lite plattformsröj. Och Size Matters levererar plattformsröj. När jag trixat med lite inställningar så att detta PSP-spel anpassats till Vitans två analoga styrspakar blir det riktigt kul. Att röja sig framåt, skjuta sönder precis allting och uppgradera de mest absurda vapnen - det blir aldrig tråkigt.

Problemen däremot är två andra. Det första är att humorn, som i den ursprungliga trilogin var klockren, inte funkar så bra här. Mellansekvenserna är helt enkelt inte kul. Det andra problemet är ännu mer allvarligt. Ratchet & Clank-serien kryllar av sidouppdrag av minispelskaraktär och här är de rent ut sagt tråkiga att spela. Rymdstrider i form av rälsskjutare, stressiga prickskytteuppdrag, hoverboardtävlingar som känns helt slumpmässiga - nej, det är inte kul alls. Och vad värre är - vissa har så pass dålig kontroll att det är lätt att fastna där och då förvinner motivationen fullständigt för att ta sig vidare. Så nej, jag hoppar över att spela färdigt det efter ungefär halva spelet.

Betyg: 5 av 10