Metal Gear Solid V: Ground Zeroes

Metal Gear Solid-serien har alltid varit fantastisk. Därför chockade Metal Gear Solid V: Ground Zeroes mig. Inte för att spelet var kort - jag spelade igenom det (noggrant) på en helg, ungefär som med det första spelet. Nej, det överraskande var att seriens traditionella styrkor försvunnit och seriens traditionella svagheter vänts till styrkor.

Är det något MGS-serien gjort sig känt för är det bossarna och den absurt invecklade handlingen. Här är bägge som bortblåsta. Inte en boss så lång ögat når och handlingen är även den hållen kort - fångar ska befrias från en amerikansk militärbas på Cuba. Istället är det seriens spelmekanik som glänser. Traditionellt sett brukar MGS-spelen var tämligen låsta - både i rörelser och frihet. Men i Ground Zeroes är spelmekaniken ypperlig. Snake rör sig fritt och ledigt och miljön inbjuder till lek. Känslan är nästan lika underbar som när man för första gången spelade Super Mario 64. Friheten är makalös - jag kan spela precis hur jag vill. Jag har smygit mig igenom uppdrag, jag har skjutit mig igenom uppdrag, jag har lönnmördat mig igenom uppdrag och staplat närmare fyrtiotalet soldatlik i en hög i en grotta för att undvika upptäckt. Det är så här sandlådespel ska kännas.

Ändå är Ground Zeroes en bagatell. En oerhört läcker förrätt som lovar oerhört gott inför det riktiga spelet Metal Gear Solid V: Phantom Pain som väl dröjer till 2015. Till dess lär jag återvända många gånger till den amerikanska militärbasen Camp Omega.

Betyg: 8 av 10

Oceanhorn: Monster Of Uncharted Seas

Även om vissa spel kan vara kanoniska för en genre är det sällan ett spel ÄR genren. Hur briljanta Mario-spelen än är talar vi om plattformsspel - inte Mariokloner. Och det är om inte 20, så i alla fall 16-17 år sedan vi började kalla spelen för fps istället för Doomkloner. Men det finns en genre som fortfarande ägs fullständigt av en spelserie. Följaktligen talar vi fortfarande 2013 om Zeldakloner. Knappast konstigt, då spel som A Link To The Past (SNES), Ocarina Of Time (N64) och Twilight Princess (GC) tillhör de 2-3 bästa någonsin i sina respektive generationer. Ändå känns det lite förnedrande för briljanta spel som exempelvis Alundra (PS1) och Okami (PS2) att reduceras till Zeldakloner.

Men faktum kvarstår - Legend Of Zelda präglar många spel och sätter samtidigt en standard som andra strävar efter att nå upp till. Det finska spelet Oceanhorn hymlar inte med förebilden - det handlar om att göra en Zeldaklon till iOS och Android. Och här lyckas de mestadels riktigt bra. Det isometriska perspektivet ger en skenbar aura av originalitet och grafiken är måhända inte så tekniskt avancerad men den ger en varm myskänsla. Överhuvudtaget är det här ett äventyr som fokuserar mer på utforskning än Zeldalegendens pusslande. Och det är kul att utforska, rentav beroendeframkallande. Under den vecka jag spelade Oceanhorn tog spelet över mig fullständigt. Spelmekaniken och kontrollen är habil och banorna för det mesta riktigt bra. Musiken levereras framför allt av Kenji Ito (SaGa-serien, samt några av de mindre bra Mana-spelen) och Nobuo Uematsu (spelvärldens mest legendariske kompositör) och är inget mindre än briljant.

Bristerna är få - den intetsägande handlingen och bristen på originalitet är väl det enda egentligen. Samtidigt är det här som att spela ett riktigt bra Zeldaspel på mobilen. Det ÄR oerhört kul och spännande. Frågan är hur det står sig mot A Link Between Worlds som ska landa på min 3DS inom kort.

Betyg: 8 av 10

Johannes Anyuru - "En storm kom från paradiset"

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Johannes Anyurus skildring av hans pappas öde efter Idi Amins kupp i Uganda som inte har sagts tusen gånger redan. Historien i sig är stark och berörande, men det är hans fantastiska språk som gör det hela så otroligt gripande. Poetiskt men ändå knivskarpt. När jag bildgooglade honom nyss slogs jag över att han på alla bilder som dök upp såg så sammanbiten ut. Och det finns något väldigt tilltalande sammanbitet över hans språk. Han kan flöda ut, han kan ta ut svängarna, men aldrig någonsin släppa sargen och bli flummig.

Å ena sidan är jag väldigt glad att Anyuru nöjde sig med strax över 200 sidor, men samtidigt skulle det vara ytterst fascinerande om han även hade fördjupat sig mer i fortsättningen - hur det gick för pappan när han väl kom till Sverige. Detta skildras tyvärr lite för snabbt och översiktligt. Men som sagt - galet bra bok.

Betyg 8 av 10