Ratchet & Clank: Size Matters

Jag älskar Ratchet & Clank. Den ursprungliga trilogin till PS2 var fantastisk underhållning och i synnerhet del 2 - Ratchet & Clank: Going Commando - håller jag för att vara ett av den sjätte generationens tio bästa spel (i bokstavsordning: Beyond Good & Evil, Dragon Quest VIII, Final Fantasy XII, Ico, Metal Gear Solid 3: Subsistence, Knights Of The Old Republic, Okami, Persona 4, Ratchet & Clank 2 och The Legend Of Zelda: Twilight Princess). En del av förklaringen till min kärlek till serien var att den äntligen gav Playstation riktigt bra plattformsspel. På PS1-tiden kom ingenting i närheten av Super Mario 64 eller de mästerverk som Rare slängde ur sig till Nintendo 64. Och även om Jak & Daxter var riktigt bra och kom ut ett år före Ratchet & Clank så var uppföljarna besvikelser. Ratchet & Clank-serien däremot bara utvecklades, förbättrades, finjusterades på löpande band.

Size Matters spelade jag aldrig när det kom utan det var nu när min PS4 vägrar levereras och jag på ren trots och konsolkåthet köpte mig en PS Vita som jag insåg att jag längtade efter lite plattformsröj. Och Size Matters levererar plattformsröj. När jag trixat med lite inställningar så att detta PSP-spel anpassats till Vitans två analoga styrspakar blir det riktigt kul. Att röja sig framåt, skjuta sönder precis allting och uppgradera de mest absurda vapnen - det blir aldrig tråkigt.

Problemen däremot är två andra. Det första är att humorn, som i den ursprungliga trilogin var klockren, inte funkar så bra här. Mellansekvenserna är helt enkelt inte kul. Det andra problemet är ännu mer allvarligt. Ratchet & Clank-serien kryllar av sidouppdrag av minispelskaraktär och här är de rent ut sagt tråkiga att spela. Rymdstrider i form av rälsskjutare, stressiga prickskytteuppdrag, hoverboardtävlingar som känns helt slumpmässiga - nej, det är inte kul alls. Och vad värre är - vissa har så pass dålig kontroll att det är lätt att fastna där och då förvinner motivationen fullständigt för att ta sig vidare. Så nej, jag hoppar över att spela färdigt det efter ungefär halva spelet.

Betyg: 5 av 10

Mos Def feat. Slick Rick - "Auditorium"

Mos Def är utan tvekan en fantastisk rappare. Antalet fantastiska låtar han gjort är dock inte så där jättestort. Mestadels handlar det om förutsägbarhet i frågan om beats. Men på denna låt, producerad av Madlib har han fått ett fantastiskt beat och han levererar en riktigt bra vers. Det hade kunnat räcka där, men så - år 2009 - slänger han in 80-talshjälten Slick Rick som på ålderns höst inte bara "murders you on your own" (för att citera Nas) utan slänger ur sig en helt makalöst briljant vers om hur han har det som "a soldier in the middle of Iraq". Med sin avslappnade röst ger han en klockren bild av motsättningar mellan människor, krigets meningslöshet och känslan av vanmakt, varpå han avslutar med att förklara hur folket där ser honom som "Elvis of Baghdad". Tänk om Chuck D, Rakim, Erick Sermon, DMC eller någon mer 80-talsikon kunde göra sån här relevant rap idag.

Jonathan Wilson - "Cecil Taylor"

Jonathan Wilson är en begåvad amerikansk singer-songwriter som fick ett smärre genombrott för några år sedan med skivan "Gentle Spirit". Själv var jag lite tveksam till honom då, men när jag nyligen hörde hans lätt psykedeliska mästerverk "Cecil Taylor" från den nya skivan Fanfare blev jag nästan knockad. Så oerhört vackert och stämningsfullt. Gitarrplinkandet är makalöst vackert. Stor musik.

Oceanhorn: Monster Of Uncharted Seas

Även om vissa spel kan vara kanoniska för en genre är det sällan ett spel ÄR genren. Hur briljanta Mario-spelen än är talar vi om plattformsspel - inte Mariokloner. Och det är om inte 20, så i alla fall 16-17 år sedan vi började kalla spelen för fps istället för Doomkloner. Men det finns en genre som fortfarande ägs fullständigt av en spelserie. Följaktligen talar vi fortfarande 2013 om Zeldakloner. Knappast konstigt, då spel som A Link To The Past (SNES), Ocarina Of Time (N64) och Twilight Princess (GC) tillhör de 2-3 bästa någonsin i sina respektive generationer. Ändå känns det lite förnedrande för briljanta spel som exempelvis Alundra (PS1) och Okami (PS2) att reduceras till Zeldakloner.

Men faktum kvarstår - Legend Of Zelda präglar många spel och sätter samtidigt en standard som andra strävar efter att nå upp till. Det finska spelet Oceanhorn hymlar inte med förebilden - det handlar om att göra en Zeldaklon till iOS och Android. Och här lyckas de mestadels riktigt bra. Det isometriska perspektivet ger en skenbar aura av originalitet och grafiken är måhända inte så tekniskt avancerad men den ger en varm myskänsla. Överhuvudtaget är det här ett äventyr som fokuserar mer på utforskning än Zeldalegendens pusslande. Och det är kul att utforska, rentav beroendeframkallande. Under den vecka jag spelade Oceanhorn tog spelet över mig fullständigt. Spelmekaniken och kontrollen är habil och banorna för det mesta riktigt bra. Musiken levereras framför allt av Kenji Ito (SaGa-serien, samt några av de mindre bra Mana-spelen) och Nobuo Uematsu (spelvärldens mest legendariske kompositör) och är inget mindre än briljant.

Bristerna är få - den intetsägande handlingen och bristen på originalitet är väl det enda egentligen. Samtidigt är det här som att spela ett riktigt bra Zeldaspel på mobilen. Det ÄR oerhört kul och spännande. Frågan är hur det står sig mot A Link Between Worlds som ska landa på min 3DS inom kort.

Betyg: 8 av 10

Gesaffelstein - "Obsession"

År 2013 närmar sig sitt slut. Årets stora genombrott står helt klart fransmannen Mike "Gesaffelstein" Lévy för. Hans två bidrag till Kanye Wests Yeezus-skiva, en drös remixer och så skivan Aleph som släpptes härom månaden. Min favorit därifrån heter "Obsession" och är liksom det mesta han gör ett stycke mörk, hård och rytmisk elektronica någonstans i gränslandet mellan 80-talistisk industribody och 00-talistisk hård house á la Boys Noize och Justice. En fantastisk låt som passar lika bra att dansa argdans till som att skynda sig fram i gångtunneln mellan T-centralen och Stockholm central.

Burial - "Loner"

Burial fick ett stort genombrott med sin självbetitlade debutskiva 2006, som visade nya vägar för dubstepgenren. Med uppföljaren "Untrue" från 2007 utvecklade och fördjupade han sitt sound - känslan av ett varmt omfamnande mitt i något mörkt och hotfullt - och skapade detta årtusendes hittills främsta elektroniska album. Sedan dess har han inte släppt flera album utan nöjt sig med en handfull EP's bestående av 2-3 låtar med en total speltid på max 30 minuter. Detta har varit ett genialiskt koncept - dels har han sluppit följa upp sitt mästerverk, dels har han kunnat förfina sitt sound ytterligare i lagom doser.

Bäst av dessa EP's är "Kindred EP" från 2012. Andraspåret heter "Loner" och där överger han de brutna dubsteprytmerna för att istället göra någon sorts dov lo-fi-house som lyckas vara extatisk utan att vara "där". Det är som nostalgiska men ogreppbara minnesfragment av nätter på en riktigt skum klubb. Och kanske är detta hans allra främsta låt.

Asphalt 8: Airborne

Jag är definitivt fel person att bedöma racingspel objektivt, men eftersom jag är helt ointresserad av försök till objektiva bedömningar så tänkte jag bedöma iOS-spelet Asphalt 8: Airborne högst subjektivt. Min racingspelskarriär har varit skral - jag spelade en massa Gran Turismo sommaren 1998, jag har spelat obscena mängder Mario Kart: Double Dash till GameCube och jag håller Diddy Kong Racing till Nintendo 64 väldigt nära hjärtat. Jag kan tycka att racingspel är snygga att titta på, men det är ytterst sällan jag är sugen på att spela mer än fem minuter.

När man studerar Asphalt-serien på Metacritic ser man tydliga tendenser. En är att de mötts av usel kritik till de handhållna konsolerna: Asphalt 3D till 3DS har 43, Asphalt: Injection till VITA har 49, Asphalt: Urban GT till DS har 60 och uppföljaren Asphalt: Urban GT 2 till PSP ligger i botten på 42. Katastrofalt med andra ord. Undantaget är Asphalt 4: Elite Racing till DS som har ett metacriticvärde på 78.

Till iOS är situationen en annan - Asphalt 5, 6 och 7 har alla ett metacriticvärde mellan 79-83 - vilket visserligen är rätt symptomatiskt för iOS-recensioner. Så kom Asphalt 8: Airborne och med ett metacriticvärde på 93 är det det hittills högst betygsatta iOS-spelet alla kategorier i år. Så om man nu som jag känner för att testa ett racingspel sisådär vart tredje år känns det ju helt ok att göra det med ett 7-kronorsspel som ska vara fantastiskt.

Fantastiskt är att ta i, men jag gillar verkligen Asphalt 8: Airborne. Det är oerhört snyggt och trots den lilla skärmen har det en härlig fartkänsla. Kontrollen är enkel - tilta telefonen åt det håll du vill svänga (som om den vore en ratt), boosta genom att trycka på högra sidan och bromsa/sladda genom att trycka på vänstra sidan - men går också att justera så att exempelvis lutandet ger större eller mindre effekt i spelet. Väldigt bra.

Men framför allt handlar det ju om spelkänslan. Det är fruktansvärt roligt att köra bil i Asphalt 8: Airborne. Det går fort, det känns fort och ändå har man en hyfsad kontroll. Lysande arkadracing helt enkelt. Spelet har även ett riktigt bra karriärsläge som känns oerhört utmanande men hela tiden på rätt nivå. På varje bana kan man (utöver att tjäna pengar som man använder till att köpa nya bilar och uppgradera befintliga bilar) samla ihop fem stjärnor. Tre av dessa får man för placeringen och de övriga två får man för olika missions - det kan vara att volta två gånger, klara banan utan att krascha etc...

Då kommer det dåliga och det handlar för mig egentligen om två saker. Det första är att det blir en slowmotionrepris när man prejar/tacklar en annan bil, vilket mer än en gång har fullständigt förstört kurvtagningar och lett till krascher. Förhoppningsvis finns det nån avstängningsknapp för den funktionen som jag inte hittat. I såna fall kan jag nog höja betygsteget med ett snäpp.

Det andra är mer allvarligt och handlar om det monetära systemet i spelet. Det känns som att det bygger på att man måste investera riktiga pengar i in-app-purchases för att kunna ha råd med rimligt bra bilar framöver, såvida man inte ägnar sig åt evigheter av grinding. Och visst - det här är ett dilemma. Spelet är definitivt värt mer än 7 kr, men jag skulle nog inte testat det om det kostat exempelvis 49 kr. Och det hade varit en sak om spelets första season (av åtta) varit gratis och resten kostat - då hade jag definitivt betalat. Men att betala för att få spelmässiga fördelar. Nej, aldrig.

Betyg: 7 av 10

Mobb Deep feat. Crystal Johnson - "The After Hours G.O.D. Pt III"

Näst Wu-Tang Clan och Nas var Mobb Deep mina största favoriter när det gällde newyorkisk 90-talshiphop. Under några år levererade Havoc och Prodigy en väldans massa fantastiska låtar, med "Shook Ones, Pt 2" i spetsen. Sångerskan Crystal Johnson medverkade på en hel del låtar, däribland den lysande remixen på "Survival Of The Fittest". Här har hon en tillbakadragen roll när Mobb Deep tar sig an ett beat konstruerat kring filmmusiken från 70-talsskräckisen Phantasm. Futuristiskt värre och en av Mobb Deeps bästa låtar.

Drake - "Hold On We're Going Home"

Kendrick Lamars står så här en och en halv vecka efter sin utmaning till hiphopvärlden fortfarande rätt ohotad på toppen. De främsta konkurrenterna - Kanye och Drake - är ju rent av mer pop- respektive r'n'b-stjärnor. Och oavsett Drakes framgångar som rappare är det mjukare ballader som "Crew Love" och "Marvin's Room" som är hans unikum. Hans senaste singel "Hold On We're Going Home" visar tydligt att han är en fantastisk artist. En lysande låt som kommer ligga på late at night-playlists i många år framöver.

Big Sean feat. Kendrick Lamar & Jay Electronica - "Control"

Att Kendrick Lamar är vår tids bäste rappare gjorde han tydligt klart för alla på albumet "good kid, m.A.A.d city" förra hösten, men nu - på Big Seans "Control" lägger han en briljant vers som sänder chockvågor över hiphopvärlden. En massa rappare har blivit sura för att han hotat ödelägga deras karriärer och en massa andra rappare har blivit sura för att de inte blivit nämnda i det sammanhanget. Kendrick är där Jay-Z var hösten 2001 och hiphopvärlden håller andan. Vem ska plocka upp den kastade handsken?