Swordigo

Touch Foos första spel hette Soosiz och var en trevlig men i slutändan rätt intetsägande bagatell till iOS. Om du tänker dig ett tvådimensionellt Super Mario Galaxy så är du på rätt väg. Det som imponerade i Soosiz var kontrollen som var tämligen lysande för att vara ett plattformsspel på iPhone. I övrigt tröttnade jag rätt fort pga ett rätt tråkigt koncept.

Swordigo däremot är en helt annan historia. Det är även nu ett tvådimensionellt plattformsspel, men här handlar det om ett svärdsvingande äventyr i metroidvaniagenren. Grafiken är det inget egentligt fel på, men jag har personligen väldigt svårt för designen. Jag tänker på tidiga PS2-spel som Maximo och Jak & Daxter, fast nu i 2d. Även intrigen är tämligen fantasilös. Det hade inte behövts något djuplodande psykodrama och inte heller några nyskapade narrativa knep, men något mer än "övernaturliga demoner som kommer och dödar din mästare och så måste du hämta ett svärd som de delat i fyra delar" hade helt klart givit spelet ett mervärde.

Det som däremot är helt exemplariskt är gameplayet och banorna. Varierande och utmanande, stimulerande och belönande. Spelet är överfullt av hemligheter och blir aldrig någonsin enformigt. Huvudpersonen kan uppgradera sig i tre olika kategorier - Health, Attack och Magic - och även om det naturligtvis går att fördela dem jämnt kan man få väldigt olika upplevelser beroende på hur man fördelar dessa poäng.

Sammantaget är Swordigo ett lysande spel. Jag har spelat igenom det från start till slut närmare tio gånger och tröttnar inte. Hade estetiken och storyn varit i klass med gameplayet hade detta varit i tidlöst spel. Nu stannar det vid ett utmärkt spel. Vi får hoppas på Swordigo 2.

Betyg: 9 av 10