"He doesn't love you
I'm the one who loves you
I'm the one who loves you
You don't love me
He's the one you love
He's the one you love
He's the one you love"
Frågan är om någon refräng - Håkan Hellström och Jens Lekman inräknade - någonsin har låtit lika patetisk. Och samtidigt lika fantastisk. Mjuk, trallig indiepop när den är som bäst.