Jag skaffade en iPhone ungefär ett halvår efter att Infinity Blade släppts och håvat in beröm för att vara det första spelet som var bra "på riktigt" till iOS. Jag ignorerade det fullständigt eftersom jag inte kunde föreställa mig att det skulle vara kul. Samma sak med uppföljaren.
Så härom månaden såg jag att det var gratis så jag tänkte "äh, vad fan". Jag skulle iväg på en längre tågresa och det var lika bra att ha lite nya spel på telefonen. Det slutade med att jag ägnade hela sträckan Stockholm-Göteborg tur och retur, samt en asocialt stor del av Göteborgsvistelsen åt spelet. Och jag kan ännu inte släppa det, trots att jag har tvåan nedladdat sen en dryg månad tillbaka.
På wikipedia står det att Infinity Blade är "action role-playing" medan metacritic slår till med "fantasy action adventure RPG". Äventyrsbiten kan vi stryka. Det handlar om att spela ca 7-10 strider i rad, sedan går man upp en svårighetsgrad och kör samma strider igen, och igen, och igen... in absurdum. Utforskningen består av ett vägval, någon enstaka avstickare (läs: en eller två extra strider), klickande på pengapåsar och skattkistor och sen var det slut. Man går inte ens själv utan klickar bara framåt så kommer man till nästa strid. Dialogen består av några repliker i början, några i det falska slutet och några i det riktiga slutet och framförs på någon sorts låtsasspråk som doftar barbariskt latin. Coolt. Rollspelsinfluenserna hittar vi istället i att man samlar på sig erfarenhetspoäng och köper nya svärd, sköldar, rustningar, hjälmar och ringar. Och detta funkar bra. Infinity Blade sätter igång samlaren i mig. Jag måste ha allt.
Grafiken är lysande, såväl tekniskt som estetiskt. Unreal 3-motorn gör sitt jobb och med undantag av att det kan hacka lite när man har femtioelva andra appar igång samtidigt och går in och ut från spelet hela tiden så flyter det på bra. Och det är nåt speciellt med stora, ödsliga borgar. Jag får vibbar från Fumito Uedas mästerverk Ico och Shadow of the Colossus.
Striderna är enkla, men genialiska. Utgångspunkten är att på ett eller annat sätt undvika en handfull hugg från motståndaren för att därefter kunna ge svar på tal. Det finns en knapp för blockering med skölden och så kan man ducka åt både vänster och höger, samt om man är modig - försöka parera motståndarens hugg med sitt eget svärd genom att dra på skärmen i motsatt riktning som hugget kommer i. De två förstnämnda varianterna är att rekommendera. Snabbt övar man upp en känsla för hur man ska undvika varje enskilt hugg och det är verkligen en skön känsla när man duckar två hugg, blockerar ett tredje, parerar ett fjärde, duckar ett femte och sen maler på med motattacker. Jag känner mig duktig när jag besegrar en fiende - i synnerhet när jag lyckas så bra att jag inte tar någon skada - och det är belönande för självkänslan.
Det faktum att jag fortsätter att spela ett NewGame+ efter att ha klarat spelet istället för att sätta igång med tvåan skvallrar om klass. Det jag skulle vilja se till en uppföljare är fördjupad story, mer utforskning och mer valmöjligheter. Och även om jag aldrig någonsin tidigare gillat diverse hantverkssystem där man ska skapa sina egna vapen eller rustningar så skulle det tamejfan funka här.
Betyg: 7 av 10
