Phantasy Star 2

Det är drygt 25 år sedan Phantasy Star släpptes till Sega Master System och tog inte bara min utan många andra européers jrpg-oskuld. Jag spelade om det på GBA härom året och kunde konstatera att det i mina ögon fortfarande är det näst bästa 8-bitarsspel jag har spelat. Skulle jag betygsätta det idag skulle det få en sjua. Phantasy Star har en charm och en värme som få spel har.

Phantasy Star 2 släpptes två år senare till den då rykande färska Sega Megadrive. Jag kom aldrig i kontakt med det på den tiden utan har gjort tre försök till att spela det i modern tid. Först i en återutgivning till PS2, sen i en återutgivning till GBA och nu de senaste veckorna i en återutgivning till iOS. Och äntligen har jag tagit mig igenom det.

Till att börja med kan man konstatera att Phantasy Star 2 har åldrats betydligt sämre än ettan. Svårighetsgraden är rejält uppskruvad, vilket egentligen bara borde vara bra, men tyvärr är stridssystemet onödigt tillkrånglat. Om man bara vill buttonmasha sig igenom alla strider så behövs här bara en knapptryckning så blir det så. Däremot är det infernaliskt krångligt om man vill göra något annat under en strid. Så för mig blev det en massa grinding och inga menyval förrän framåt slutet.

En annan försämring är att världen är tråkigare. Stel och fyrkantig på ett old school-futuristiskt sätt. Bakgrundshistorien är exceptionell för sin tid och skulle kunnat bli magisk om den bara förvaltats bättre. Moderhjärnan – det datorsystem som styr hela planeten – verkar inte vara så ofelbar som alla trott. Monster har börjat muteras fram. Dags att ta reda på vad det kan bero på.

Storyn är som sagt bra för sin tid. Miljö/klimattema och jrpg-historiens förmodligen första permadeath är två aspekter som verkligen lyfter det här spelet.

Det största problemet är dock grottorna. Eller byggnaderna/tornen rättare sagt. Svindlande stora är en sak, men här har man inte bara tagit bort de fantastiska 3d-korridorerna från ettan och ersatt dem med ett mer traditionellt ovanifrånperspektiv, man har även lagt på ett lager med rör och ledningar som skymmer sikten och gör det näst intill omöjligt att orientera. När sedan klimatkontrollstationen Climatrol innehåller inte mindre än 42 olika hissar så är det ingen idé att försöka leta sig fram. Bara att gå ut på nätet och klicka fram kartorna. Det funkar inte annars.

Sammanfattningsvis är Phantasy Star 2 ett spel som inte håller 2013. Det har inte åldrats väl. Märk väl – hade jag spelat det här spelet 1990 när det släpptes i Europa hade jag förmodligen älskat det eftersom det fördjupar och komplicerar allt som var bra med Phantasy Star. Men år 2013 är inte ”asstor och skitsvår labyrint” längre definitionen på kvalitet. Så på min tiogradiga skala där Phantasy Star får en sjua, Phantasy Star 3 får en fyra och Phantasy Star 4 får en åtta hamnar Phantasy Star 2 på en stabil femma. Det är helt enkelt inte en njutning att spela igenom det.

Betyg: 5 av 10